HonSomAlltidSkrattar

pappa jag älskar dej.
du är så jävla bra, allt va perfekt.
de va bara du och jag från jag va 2år tills
jag va 9 år, då förändrades allt, speciellt du..
jag tyckte de va hur jobbigt som hellst och
jag kännde att du inte hade tid för mig.
du jobbade hela tiden, och när du väl va
hemma så va du bara med kicki o ni satt
o prata och skrattade medans jag fick sitta
och sakna min pappa. MIN pappa, som aldrig
skulle ändra sig, som jag trodde allid skulle
ha tid för mig, men jag hade fel. du blev en
annan pappa. du blev inte min pappa, utan
du blev kickis sambo o jag va erat adopterade
barn.. typ. ja, de känndes så. du trodde bara på
henne, aldrig på mig. du tröstade alltid henne när
hon var lessen. men aldrig mig, sa att de va inte
ditt fel o de va inte kickis heller. när vi va
i thailand du, jag och kicki försökte jag säga
att jag saknade DIG och att du skulle komma tbx,
men du lyssnade inte.. och samma år flyttade jag
till mamma för jag inte orkade leva utan min pappa.
inte på de sättet. skulle jag leva utan min pappa skulle
jag bo utan honom. inte känna mig osnynlig hemma
hos honom. de är inte så konstigt att jag inte mår
bra i skolan och hemma eftersom jag bara tänker på
allt vi har gjort. utlandsresor, dansat till massor av
låtar i tv-rummet, lagat mat tsm. skrattat och mått
bra.. jag saknar dej. min riktiga pappa. inte den fejkade
pappa som jag känner mig osynlig när jag är med.
jag vill ha min pappa som alltid läste för mig på kvällarna,
hur trött han än var, som alltid började min dag med att
säga; jag älskar dej och slutade den på samma sätt. han
om fick mig känna mig älskad på riktigt, jag va bara 2-9 år,
men tro mig, jag kommer ihåg den känslan. och jag saknar
den obeskrivligt mke.. så snälla pappa. kom tillbaks. de
är tomt utan dig. jag älskar dej..